Utredningen missade en viktig fråga

Ägandeförhållanden i samhället är en av de tydligaste skillnaderna mellan det totalförsvar som vi hade under kalla kriget och det som nu ska byggas upp. Det som förr ägdes av den offentliga sektorn ägs nu i hög grad av näringslivet.

Den självklara slutsatsen är därför att näringslivet kommer att spela en framträdande roll när det nya totalförsvaret byggs upp. Inte lika tydlig har frågan varit om vem som ska finansiera de förberedelser som behöver vidtas redan i fredstid. Vi väljer att använda ordet beredskapsförberedelser som lagstiftarna tidigare har använt, även om ordet krigsförberedelser vore mer relevant. Företrädare för den offentliga sektorn har antytt att näringslivet förväntas finansiera de beredskapsförberedelser som näringslivet behöver göra. Det ständigt konkurrensutsatta näringslivet har menat att näringslivet självklart är villigt att ställa upp för det nya totalförsvaret men att staten bör stå för finansieringen av samhällets beredskapsförberedelser. Detta för att inte negativt påverka företagens konkurrenskraft och fortsatta överlevnad. Om näringslivets förmåga försämras kommer Sveriges sammantagna förmåga att minska, vilket skulle motverka syftet med uppbyggande av ett nytt totalförsvar.

Låt oss stanna upp och kort kommentera vad som här menas med beredskapsförberedelser. För att totalförsvaret skall få den krigsavhållande effekt som erfordras och i värsta fall även kunna försvara landet, behöver förberedelser göras redan i fredstid. Försvarsberedningens bedömning i två rapporter att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas leder till slutsatsen att det är ont om tid. Vi behöver forcera arbetet!

Inom näringslivet behöver först av allt en totalförsvarsplanering genomföras men också infrastrukturella åtgärder, uppbyggande av materiella resurser inklusive beredskapslagring av förnödenheter, säkerställa personell redundans, anpassa regelverk för krigets krav, utbilda sin personal, genomföra övningar och andra åtgärder. Alla dessa åtgärder, som alltså behöver vidtas redan nu i fredstid, kommer att erfordra omfattande ekonomiska resurser. Frågan kvarstår: Vem ska betala – staten eller näringslivet?

Stora förhoppningar har knutits till utredningen om näringslivets roll inom totalförsvaret som redovisade sitt slutbetänkande i början av december. Många aktörer inom totalförsvaret har väntat på att utredningen ska kasta ljus över frågan och lämna tydligt beslutsunderlag till statsmakterna så att arbetet med att höja totalförsvarets förmåga kan igångsättas med kraft.

Utredningen har lyft fram några viktiga frågor på ett högst relevant sätt: totalförsvarsviktiga företag, Statens Näringslivsråd och några andra. Dessvärre har utredningen duckat för den viktiga frågan om finansiering av beredskapsförberedelser. I vaga termer talas om finansiering enligt försvarsberedningens rapporter men slutsatsen är att utredningens förslag inte bedöms ge upphov till några direkta ekonomiska konsekvenser för staten, utöver de sedan tidigare aviserade anslagsökningarna.

Den största bristen med det rådande läget är att (de eviga) diskussionerna om finansiering nu kommer att fortsätta och ta värdefull kraft från att sätta igång det viktiga konkreta arbetet med att höja förmågan i totalförsvaret.