Totalförsvaret byggs snabbt upp i en ny säkerhetspolitisk verklighet. Men utan hållbart ledarskap, genomtänkt personalförsörjning och en levande säkerhetskultur riskerar tempo att bli en sårbarhet snarare än en styrka. Elin Redmo Theorin, senior rådgivare inom säkerhetsskydd, belyser detta i en krönika efter att ha tagit del av innehållet på årets upplaga av Folk och Försvars Rikskonferens.
Sverige genomgår just nu den snabbaste och mest omfattande försvarsomställningen i modern tid. NATO-medlemskap, kraftigt ökade försvarsanslag, ny teknik och ett breddat totalförsvar ska snabbt omsättas i faktisk förmåga. Samtidigt växer kraven på ledarskap, personalförsörjning och säkerhetskultur. För i slutändan avgörs totalförsvarets trovärdighet inte av beslutens tempo, utan av människors förmåga att bära dem över tid.
Den europeiska och svenska säkerhetsordningen förändras i en takt vi inte sett i modern tid. Vid Folk och Försvars Rikskonferens 2026 var budskapet samstämmigt: den världsordning som länge utgjort grund för stabilitet och samarbete är allvarligt hotad. Stormaktsrivalitet, systematiska brott mot folkrätten och ett alltmer fragmenterat internationellt system formar en ny säkerhetspolitisk verklighet.
Statsminister Ulf Kristersson sammanfattade läget tydligt: ”Vi ska inte vara rädda – men vi ska vara förberedda.”
Sverige har svarat med kraft. NATO-medlemskapet, kraftigt ökade försvarsanslag, ett historiskt omfattande stöd till Ukraina och en snabbt växande försvarsindustri har gjort Sverige till en central aktör i norra Europas säkerhet. Ambitionsnivån är hög, och nödvändig.
Men bakom investeringar, beslut och nya strukturer växer en fråga som riskerar att hamna i skymundan: Hur bygger vi ett totalförsvar som är säkert, hållbart och uthålligt, och inte bara snabbt?
En viktig skillnad: Materiel kan beställas medan personal måste byggas
Flera talare på Rikskonferensen betonade behovet av fler stridsförband, högre beredskap, ny teknik och snabbare leveranser. Drönarsystem, långräckviddig bekämpning, rymdförmåga och avancerade sensorsystem är inte längre framtidsvisioner, utan operativa realiteter.
Men försvarsförmåga skapas inte i beställningssystem eller budgetpropositioner. Den byggs i människor genom rekrytering, utbildning, övning och långsiktig personalförsörjning.
Här uppstår ett strukturellt dilemma: Vi bygger ett försvar anpassat för högintensiv konflikt, samtidigt som personalsystem, processer och ledningslogik i stor utsträckning är formade för fredstida förhållanden.
Säkerhetskultur – ett fundament under press
Totalförsvaret vilar ytterst på förtroende. Mellan individer, mellan organisationer och mellan stat och samhälle. Det förtroendet skapas inte genom regelverk eller teknik, utan genom hur människor tänker, agerar och tar ansvar i vardagen.
När organisationer växer snabbt, när nya aktörer inkluderas och när beslutsfattandet accelererar blir säkerhetskulturen särskilt sårbar. Nya system och samverkansformer kräver mer än formell utbildning. De kräver tid för mognad, reflektion och gemensam förståelse.
Säkerhetsskydd handlar därför inte enbart om efterlevnad. Säkerhetsskydd handlar i mycket om insikten i:
- varför skyddet finns
- vad som står på spel
- hur varje individ bidrar till helheten.
Utan denna förståelse riskerar säkerhet att reduceras till en administrativ funktion, snarare än en levande del av verksamheten.
Effektivisering är nödvändigt men förenat med risk
Effektivare processer är nödvändiga för att klara tempot i försvarsuppbyggnaden. Historiskt har långa ledtider, otydliga ansvar och fragmenterade strukturer försvagat försvarsförmågan.
Men effektivisering är inte per definition liktydigt med kvalitet. När processer kortas, parallelliseras eller automatiseras finns tydliga risker: säkerhetsprövningar kan förenklas, ansvar bli otydligt och kritiska kontrollpunkter tappas bort i jakten på tempo.
Inom säkerhetsskyddet är detta särskilt känsligt. Det som missas tidigt i en process är ofta mycket svårt, och ibland omöjligt, att korrigera i efterhand. Principen kvarstår: det som ska fungera i kris måste byggas rätt i fred.
Ledarskapets ansvar för uthållighet och säkerhetskultur
Den snabba omställningen ställer exceptionella krav på ledarskap. Inte bara på förmågan att fatta beslut, utan på förmågan att bära ansvar över tid. Hållbart ledarskap i totalförsvaret handlar om att balansera tempo mot eftertanke, ambition mot realism och resultat mot ansvar.
Här är ledarskapets förståelse för säkerhetskultur avgörande. Chefer och ledare sätter normen för vad som prioriteras i praktiken: om säkerhet ses som ett hinder eller som en förutsättning. Ett ledarskap som värnar säkerhetskulturen skapar miljöer där risker identifieras tidigt, där avvikelser rapporteras och där vaksamhet ses som professionalism.
Ledare måste också våga bromsa när riskerna överstiger vinsterna och skapa organisationer där personal vågar lyfta brister utan rädsla för att uppfattas som bromsklossar. Utan detta riskerar vi att bygga ett försvar som är imponerande till formen, men sårbart i praktiken.
Personalförsörjning, försvarsvilja och långsiktighet
Att skala upp totalförsvaret handlar inte bara om volym. Det handlar om kompetens, säkerhetsmedvetande och förutsättningar att stanna över tid. Säkerhetskänsliga verksamheter som samtidigt konkurrerar på en öppen arbetsmarknad, blir tempo och belastning snabbt även en säkerhetsfråga.
Försvarsvilja är i detta sammanhang en strategisk resurs. Den avgör inte bara om vi kan mobilisera snabbt, utan om vi kan hålla ut. Den byggs inte bara i kris, utan även i vardagen genom tillit, tydlighet och upplevd mening. Som statsministern uttryckte det: ”Sverige ska vara ett land som kan försvara sig självt – och tillsammans med andra.”
Totalförsvaret är ingen sprint. Det är ett maraton. Och i slutändan är det inte system, strukturer eller budgetar som avgör Sveriges motståndskraft. Det är människor i organisationer som är byggda för att hålla.
